Catherine Stormodig Lundmark

Om äventyren bortom väggen

Det är sommar i Norrbottens inland och jag vet inte riktigt vad jag har där att göra. Men livet har rasat av stress och utmattning och kanske är det självbevarelsedriften som släpat hem mig i nackskinnet. Flyttlasset jag inte hade råd med är hastigt inburet i huset där jag en gång vuxit upp och min alltmer demente far kommer på hjälpsamma visiter, på rymmen från äldreboendet. Det är kärleksfullt men förvärrar mitt kaos.

Någonstans där kommer jag på att stuva undan ett gäng bra-att-ha-madrasser i lekstugan och det blir en prydlig hög längst in i det kala lilla rummet. Oemotståndligt! Alltså hamnar jag överst på högen och låter tröttheten ta över, ja för en gångs skull kämpar jag inte emot. När spärrarna väl släpper så vältrar sig allt över mig och sorgen kommer ikapp. Det hade kunnat bli riktigt patetiskt om inte känslorna följts av en insikt, rentav en uppenbarelse – det är så här liten min värld måste vara just nu för att vara hanterbar! Där och då vänder livet igen.

För du vet ju hur det är, utbildning följs av jobb och vi håller upp skyltar där det står LYCKAD och LYCKLIG. När min karriär tog fart på åttiotalet skulle vi köra så det rök och leva upp till kundernas förväntningar. På nittiotalet blev vi proaktiva och satsade allt på att överträffa förväntningar folk inte ens visste att de hade. Det fanns bara två riktningar, uppåt och framåt. Framtiden var precis som i sången så ljus att solglasögonen ständigt åkte på. Men sedan? Min krasch blev episk, inte minst eftersom min hörsel börjat lägga av några år tidigare. Fram tills dess hade jag trott att allt kunde bemästras med viljestyrka men nu tvingades jag bli obehagligt ödmjuk.

Visserligen heter det inte ”sjukpensionär” längre men det är ändå precis vad du blir efter några år och det känns verkligen inte coolt alls.

Vem är du när allt som definierat dig är borta? Äktenskapet som skulle vara livet ut, drömhuset, företaget, resorna, bilarna. Hunden död. För att inte tala om alla snygga kläder du växer ur när antideppisarna stagar upp själen, ja där ryker ju även dina looks i största allmänhet. Och åren går hela tiden; plötsligt är du en bra bit över medelålders och känner inte igen tanten som börjat dyka upp på vännernas bilder. Visserligen heter det inte ”sjukpensionär” längre men det är ändå precis vad du blir efter några år och det känns verkligen inte coolt alls.

Så småningom börjar du återigen kunna gå utan att ramla, du talar någorlunda sammanhängande och handlar allt oftare i närbutiken utan att drabbas av panik. Men mera än så är det faktiskt inte och det tar ytterligare något år innan du kan läsa och skriva nästan som förr. Att förhålla sig till saker och företeelser är som att försöka fånga moln i flykten men allt oftare kan du ändå uppleva att något smakar riktigt gott igen. Så… Vem är du i det läget?

Pappa rörmokaren/tusenkonstnären kunde till slut knappt stänga en kran men fortsatte att älska gula blommor och såg till att fälla upp min kapuschong vid promenader i snöstorm. Han värnade om allt och alla trots att demensen trängt in honom i ett hörn. Våra äventyr slutade oftast på ortens konditori där vi under belåten tystnad åt räkmackor och wienerbröd. Kanske hade vi mött en rolig vovve på vägen dit, kanske hade han glädjestrålande hälsat på en kär om än sedan länge avliden gammal granne. Ingen tog illa upp, vi unnade honom återseendets glädje även när han tog fel på person.

Av detta lärde jag mig att med lite tur kan kärnan i ens personlighet finnas kvar även sedan alla yttre attribut skalats bort. Med ännu mera tur består den kärnan av glädje och välvilja, ja faktiskt också av kreativitet – det inser alla som någonsin sett min far greja omkring i resterna av sitt långa liv och sjunga sina improviserade visor. Denna återstående kärna är en skatt att vårda ömt och kravlöst, vilket förutsätter acceptans från en själv och av andra.
Gissa varifrån acceptansen är svårast att få? En ledtråd är att omgivningen faktiskt inte tycker sämre om dig för att du plötsligt upphört att vara högpresterande.

”Gör det du kan med det du har där du är!” lär ha sagts av Roosevelt men jag stal det omgående och gjorde det till mitt.

För egen del fann jag tack vare stresskraschen tillbaka till mitt fotograferande. Kameran blev en sköld mellan mig och omgivningen, ett välbehövligt filter och en ovärderlig hjälp i vardagen. Nya vänner rasade in via webben; fotosajten Flickr blev ett andra hem och jag hade snart hela världen på mitt skrivbord. Även en sargad hjärna har ett visst behov av socialt utbyte men att umgås IRL tar alltför mycket kraft och kan dessutom kosta pengar. Här kom nästa insikt på vägen till mitt nya jag – boendet var redan förenklat och rutinerna började sitta. Nu var det dags att fylla på glädjekontot, i all anspråkslöshet. ”Gör det du kan med det du har där du är!” lär ha sagts av Roosevelt men jag stal det omgående och gjorde det till mitt. Det märks tydligt på mitt oredigerade Flickr-konto, där mina första digitala försök fått ligga kvar. Jag plåtade med det jag hade där uppe i min avkrok och världen sprang mig till mötes med öppen famn.

Men vägen till ett nytt liv var verkligen inte spikrak, frustrationerna var många. Vid sängen låg alltid en trave böcker, alla väl valda för att skänka perspektiv och påminna om tillvarons nyanser. En gång när böckerna inte räckte till surfade jag vilse och snubblade på den amerikanske poeten Theodore Roethkes rad ”I learn by going where I have to go”. För den som har svårt att släppa taget och lita på processen är det ett suveränt mantra!

Nu är det drygt 20 år sedan jag blev sjuk och jag behöver fortfarande ”hjälp att reglera affekten intresse” (citat från stressutredning). Livet blev verkligen inte som jag tänkt mig men jag har landat i harmoni även om jag dagligen vill göra mer än jag klarar av. Det är en svår balansgång att veta när du ska pusha på ditt evigt trötta och numera rätt introverta jag och när du ska ge upp och ge efter.

Vårt sanna värde baseras inte på prestation, vad som än sägs av dem som har något att tjäna på att vi tror det. Någonstans läste jag att den utmattade människan kanske utgör nästa led i den mänskliga artens utveckling – en vacker tanke. Inte helt orimlig heller, eftersom vi på alla vis slungats back to basics. Vi lever små stillsamma liv med enkla glädjeämnen och (om än påtvingad) förnöjsamhet. Vi orkar inte kriga, inte ens bråka om småsaker. Vi har för övrigt inte råd med just någonting och är därmed föredömligt usla konsumenter. Kanske är det rentav vi som med vår orkeslöshet och brist på resurser utgör planetens hopp? Ja varför inte?

Påfallande många av oss har så småningom landat i någon form av skapande verksamhet, vilket underlättas av våra livslånga ”kulturstipendier” från Staten. Vi verkar i små kluster av likasinnade och skrattar högt och ofta. Ibland kommer det tårar och av tårar blir det kramar. Många kramar. Mänsklig värme, inkännande kommunikation, ömsesidig respekt och gensvar. Högt och lågt, seriöst och tramsigt. Sol som värmer, svala vindar mot huden, doften av havet och suset från skogen. Glass!!! Njutningar för alla sinnen, kanske också passionerad kärlek mot alla odds.

Äventyren bortom väggen är oftast beskedliga men upplevelserna desto större, tro inget annat. Ibland talas det om vägen tillbaka men personligen tror jag hellre på att hitta en helt annan väg, kanske bygger jag den rentav själv. Den kanske inte ser mycket ut för världen där den vinglar fram men har du någonsin gått barfota på en sidenlen, solvarm grusväg omgiven av fågelkvitter så vet du varför jag inte saknar att köra för fort på rusningstrafikens stekheta asfalt.

Text: Catherine Stormodig Lundmark
Foto: Tomas Kerslow

FAKTA
Humanist och kulturvetare. Rymdnörd. Ledande befattningar på IKEA, Åhléns, Samhall och NK Cityfastigheter. Arbetat med inredning, exponering, kommunikation och nätverkande. Haft reklambyrå och arbetat med glesbygdsutveckling, skräddarsydda marknads- och omstartsutbildningar samt konsultuppdrag. Haft oerhört roligt, jobbat ihjäl sig. Bor numera under en mental korkek och fotograferar gärna på konstiga ställen.

Instagram: @stormodig

6 tankar på “ Catherine Stormodig Lundmark ”

  1. Låt mig få följa dig efter den här slingrande nya vägen som du hittat. Du inspirerar och berör med både vackra bilder och poetiska ord. Lycka till
    kram kompis
    Catrine Rehnström

    Gilla

  2. Enormt roligt att din kreativa glädje återvänt, försiktigt återhållsam med all självklarhet i det du beskriver men också formstarkare än kanske nånsin. En inspiration för säkerligen alla som har turen att få läsa din innerligt lysande berättelse eller hittar till dina underfundiga bilder. Brava! 🙂 /Kram från Hasse B

    Gilla

  3. A moving and visceral story, so beautifully written. I’m glad you’ve pushed through the journey to this point. May things continue to improve and look better for you every day.

    Gilla

  4. Fantastisk läsning som berör mig djupt och ödmjukt. Tack för att du finns vackra, kloka och helt underbara du.

    Gilla

  5. Hej Catherine!
    Fantastiskt bra skrivet, sammanfattat, berättat!
    Jag är så glad att jag hittade dig igen!
    Stor kram
    Iréne

    Får jag lägga upp den på min fbsida?

    Gilla

Lämna ett svar till Christine Watson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s