När kroppen säger stopp

Jag kom ohjälpligt efter. Under varje tur vi gjorde den där veckan i Andermatt blev jag sist. De andra gjorde loopar runt mig. Killarna i sällskapet kom med tips på hur jag skulle få upp farten ”Ta kortare steg!” ”Använd staven såhär!” (”Oh, you damn mansplainer!”, tänkte jag, men det var inte om det den här krönikan skulle handla).

Själv tog jag i så jag blånade, precis som jag alltid har gjort, för att lösa situationen. Och skyllde på hög höjd, att jag inte tränat riktigt som jag tänkt inför och lite allt möjligt som jag kunde hitta på.
När jag hade tränat, hade jag kört intervaller, ett gammalt fotbollstrick. Intervaller ger snabbt god kondition och innehåller fart och fläkt. Om man ska springa tio så lägger man alltid till en elfte, det är bra för mindsetet, för att flytta sina inre gränser.

Såhär i efterhand kan jag se det ganska tydligt. När jag turade där med mjölksyra i hela kroppen och kippade efter andan, då var jag faktiskt ganska sjuk. Det var därför kroppen inte svarade. Och när jag sprang de där intervallerna och varenda gång kände dagen efter hur kroppen sved och febern var på ingång och att nu kommer den, influensan – då var jag också redan sjuk. Lyckligt ovetande, idiotiskt blint på god väg rakt in det som senare skulle diagnosticeras som ”utmattningssyndrom”.

Men det har väl med hjärnan att göra, tänker många. Och jo, det har det ju. Förutom att det stressystem som överbelastats under alldeles för lång tid är förankrat i varje cell. Varenda en.

Motion och att röra på sig är bra, sa läkaren (och förresten väldigt många andra som tipsat om hur man kan bli piggare snabbare också). Och det är ju givet – så länge kroppen har kraft att återhämta sig, är motion toppen. Men lite förenklat kan man beskriva en utmattning som en flaska fylld med kraft, energi och förmåga att hantera stress. När man borrat så långt att man blivit sjuk i stress finns bara en liten slatt kvar på botten, i bästa fall. Om man ger sig ut och springer då, finns inget kvar i flaskan efteråt, när kroppen ska lägga energi på att återhämta sig. Då bryter kroppen istället ner sig, ännu mer, och man blir ännu sjukare.
Men innan jag hade fattat den grejen… Och fattat att mitt sätt att vara mig själv på, var det som hade lett mig dit jag nu var. Mina alla elfte intervaller, faktiska och bildliga.

Mitt sätt att alltid lägga i sexan, alltid skita lite i hur trött jag var och köra på ändå. Hur skulle jag förvalta den här nya kroppen, som fick mjölksyra av att gå upp för en trappa?

Först kom sorgen. Tusan vad ont det gör att bli av med sin kropp, den där som tagit med en på så jädra många roliga och fina grejer på berg och fjäll! Lösningen blev i det här läget, där kamp inte funkar, acceptans. Acceptans inför att kanske aldrig kunna pressa mig som tidigare. Och med det kommer en identitetsomvälvning. Vem är jag nu? Måste jag verkligen bli den medelålders yogi som jag alltid skrockat lite åt? (Ja, det har jag blivit, I love it!) Ska jag aldrig få känna adrenalinkickar och en normal, hög, puls igen, jag som har ett hjärta som rusar om jag kastar pinne med hunden?
Lösningen var att gå all in i den där acceptansen. Om inte kroppen vill ska den inte behöva heller. Gå ur alla ”Häng med på en runda vettja-grupper”. Radera alla instakonton med långdistanslöpare/cyklare/turare. Sörja i lugn och ro. Låta kroppen återhämta sig. Äntligen.

Men så plötsligt, efter ett halvår hände det. Två steg från toppen av en trapp upptäckte jag att jag gått hela vägen upp, vid två tillfällen under dagen, UTAN att få mjölksyra! Jag firade samma dag med att springa nästan 100 meter, bara för att jag kunde. Vilade i att kanske får det konsekvenser, kanske får jag bakslag – som så många gånger.

Text: Elisabet Aagård
Bild: Christine Johanson


FAKTA

Elisabet Aagård är frilansskribent med bas i Åretrakten. Hit kom hon av kärlek, bland annat till fjällen, myrdoften och skidåkningen, efter alldeles för många år i storstaden.
Får hon välja något så är momentet precis innan, det bästa. Med typ allt. Alldeles innan ett åk, i förberedelsen, eller precis när kaffet hällts upp. Momentet i barnslig förväntan, när allt är möjligt, allt flyter och allt lyfter. Då.

Instagram: betskyn


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s