– Det blev lite crazy.

Många av anekdoterna som Emma Svensson berättar från sina bergs- och klätterexpeditioner avslutas just så, som för att ge intrycket att omständigheterna kring hennes äventyr bara råkade bli lite extra spännande och dramatiska just den gången. Det har handlat om att få omvandla nedstigningen från Bolivias högsta berg till en räddningsaktion då ens klätterpartner blir alldeles för trött. En annan gång om att bli lämnad att bestiga ett berg på över 6000 meter ensam i Ecuador för att guiden tappar lusten, eller om att träffas av ett isblock på benet under klättring i Alperna. Alla är exempel på tillfällen när det med Emmas ord helt enkelt blivit lite crazy, trots att hon egentligen bara är en helt normal tjej som råkat få blodad tand för alpin klättring.

Men vad är en normal tjej, eller en normal äventyrsupplevelse, för den delen? Det blir frågorna som kommer att figurera i bakgrunden när jag intervjuar Emma Svensson. Emma är nämligen inte direkt vad man vid första anblicken skulle kalla för vanlig – inte med hennes repertoar av bedrifter inom såväl musik- som modefoto, där hon sedan länge etablerat sig som en av Skandinaviens allra främsta. Inte heller när hon efter en personlig kris i form av skilsmässa och hjärtekross upptäckte en ditintills sovande men helt plötsligt klarvaken och glödande kärlek till bergen, tog hon vad som skulle kallas för den vanliga vägen: Hon rivstartade med projektet ”49 Peaks” där hon besteg 49 av Europas högsta toppar inom loppet av ett år. Sedan dess har Emmas bergsbestigande tagit allt större plats i hennes liv både som hobby och karriär, vilket haft en omvälvande inverkan på hela hennes livsstil. Från att fota svettiga rockband på stora festivaler eller modekampanjer i världens fashionhuvudstäder, till att ständigt längta till en campervan bland Europas bergskedjor.

Under vårt samtal befinner sig Emma dock tillfälligt hemma i Stockholm, och har just varit på gymmet där hon gått ett antal höjdmeter i trappmaskinen med en 20-kilos ryggsäck visualiserandes glaciärtoppar i Alperna framför sig. För det är där som Emmas fokus ligger. Det är också en av anledningarna till att hon i november meddelade sina följare på sociala medier att hon skulle avbryta sitt då fortfarande pågående projekt American Peaks, som skulle varit uppföljaren till 49 Peaks. American Peaks var tänkt att förena nästa steg i Emmas egen utveckling med att ge tillbaka till klättringsvärlden, genom att låta projektet syfta till att stödja arbetet för att rädda Amazonas regnskogar. Men någonstans på vägen insåg Emma att projektet kanske snarare skulle stjälpa än hjälpa i båda avseenden.

– Det kändes inte kul att ha ett så omfattande projekt på andra sidan världen, miljömässigt kändes det inte hållbart att flyga så mycket. Och sedan kände jag också att jag hade utvecklats så mycket som klättrare under året, vilket gjorde att projektet inte längre stämde med mitt långsiktiga mål inom klättring. Att tillbringa tre veckor i djungeln i Surinam, betala hundra tusen kronor för att göra det och sedan komma upp på ett tusen meter högt berg – det kändes som slöseri med min tid när jag har mycket större ambitioner inom alpin klättring. För man har ju inte obegränsat med tid i livet, konstaterar Emma enkelt när jag ber henne berätta lite mer om beslutet att avbryta.

Vidden av 49 Peaks utvecklar Emma i den bok hon släppte tillsammans med Per Magnusson i början av 2020, med den fantastiska och mycket talande titeln Honeymoon, hejdå & bergen som väntar. Projektets alla toppar och dalar skildras fascinerande ingående, men också med stor känslomässig lyhördhet och en berättarteknik som väjer för att fastna i den vanliga dramaturgin hos äventyrsberättelser. Det är på samma gång storslaget och avdramatiserande i det ögonblick man inser att det verkligen finns hundratals berg i alla olika skepnader som väntar på en.

Det är tydligt i den alpina världen idag att allt är väldigt prestationsinriktat, och om man inte kan jämföras med dem som är absolut bäst så är man inte värd någonting. Det är tråkigt, och jag tycker att det måste vara okej att få vara på olika nivåer och få höja ribban för sig själv i sin egen takt.

Såväl i boken som i vårt samtal verkar det så naturligt för Emma att vara helt transparent med sina beslut och tankegångar, även kring saker som de flesta andra skulle tiga om eller försöka gömma undan i något mörkt hörn. Både när det kommer till äventyr som inte riktigt gått som det var tänkt eller relationer som tagit slut har Emma haft som strategi att berätta om allt både för sin egen och för andras skull.

– Jag orkar liksom inte med hemligheter och tabun, jag tycker att man ska vara ärlig och modig och prata om svåra grejer, säger Emma när jag för ämnet på tal. Om man pratar om saker så äts man inte upp av dem, jag tyngs eller skäms inte av mina motgångar. Alla har dem, det är mänskligt.

– Jag känner mig aldrig misslyckad, fortsätter Emma apropå detta och vidareutvecklar: Man lär sig alltid någonting och får mer erfarenhet, och det är ofta en högre vinst. Det är tydligt i den alpina världen idag att allt är väldigt prestationsinriktat, och om man inte kan jämföras med dem som är absolut bäst så är man inte värd någonting. Det är tråkigt, och jag tycker att det måste vara okej att få vara på olika nivåer och få höja ribban för sig själv i sin egen takt.

Emma talar hela tiden snabbt och i ett träffsäkert flow. Vid ett tillfälle tappar hon en hörlur i toaletten och en ryggsäck verkar plötsligt ha försvunnit spårlöst ur hennes rum sedan morgonen, men trots detta svarar hon obehindrat på mina frågor och tar vid i resonemangen. Kanske är det all tid i bergen som gjort att hon har haft tid att orientera tankar och idéer, eller bara bidragit till att skala bort överflödiga ting även rent mentalt. Få som gör en livsstilsförändring som syftar till att tillbringa mer tid i naturen verkar ju må sämre av detta och även om Emma trots sitt otroligt intensiva arbetsschema inte direkt har en historia av jobba sig utbränd, får jag ändå ett rungande JA när jag frågar om hon mår bättre av sin nuvarande livsstil.

– Hundra procent! Sedan jag började med det här (alpin klättring), visst har jag haft broken heart två gånger, men annars är jag lycklig varje dag. Och jag mår så himla mycket bättre och känner mig så mycket starkare både mentalt och fysiskt. Att bestiga ett berg är som att meditera, för man kan ju inte fokusera på något annat än just det man håller på med och tvingas vara absolut i nuet, något jag som arbetsnarkoman inte är när jag är hemma i Stockholm och har tusen projekt i luften samtidigt.

– Jag är ju ingen professionell atlet och kommer aldrig bli, utan är bara en normal tjej som vill bli så bra som möjligt efter mina förutsättningar. Därför vill jag visa hela min resa, och vara ärlig och mänsklig! Idag är steget mellan toppatlet och vanlig människa för stort. Det behövs människor på olika nivåer, och jag hoppas kunna vara någonstans däremellan. 

Kanske behöver vi omvärdera normal som i själva verket kan vara ett av de mest inkluderande begreppen vi har, just för att det flesta kan relatera till att känna sig som en mer eller mindre normal människa. Lite crazy brukar ju äventyr som bekant kunna bli ändå. 

Det är här vi återkommer till vad det egentligen innebär att vara normal. När Emma talar om att vara normal eller vanlig så är det inte i någon som helst betydelse av ordinär eller alldaglig, utan tvärtom får jag känslan av att vara normal är bland det mest möjliggörande som finns. Länge har berättelserna om outdoorvärlden behandlat det extrema och det episka även som själva essensen i personerna som utför äventyren, och att det är därför de nått sina fantastiska bedrifter. Men när en person som Emma Svensson istället vill använda sig av ordet normal i skildringen av sig och sina äventyr blir det ett kraftigt verktyg i att göra outdoor och friluftsliv mer tillgängligt för alla. Kanske behöver vi omvärdera normal som i själva verket kan vara ett av de mest inkluderande begreppen vi har, just för att det flesta kan relatera till att känna sig som en mer eller mindre normal människa. Lite crazy brukar ju äventyr som bekant kunna bli ändå. 

I skrivande stund befinner vi oss dock mitt i den fullt utvecklade corona-pandemin, vilket gjort att det mesta blivit crazy i en helt annan bemärkelse än någon kunnat förutspå. När Emma och jag hörs igen beskriver hon en vår som istället för att innehålla expeditioner i Nepal och fullt med fotouppdrag, nu bestått av krishantering av det egna företaget när sponsorer dragit sig ur och i princip alla jobb och projekt fått ställas in. Det har utan tvekan varit en tuff period både privat och yrkesmässigt att vara en bergsklättrande frilansare, när plötsligt varken bergen eller fotojobben finns kvar som man trott. 

Eller, nog finns de kvar, bara i en lite annan form än vi kanske först föreställt oss. Under nedstängningen av Europa har Emma fått vända blicken mot mer närbelägna berg, där den första utmaningen blev den stockholmska “bergstoppen” Hammarbybacken. I april gick hon uppför Hammarbybackens dryga 94 meter över havet 111 gånger under två dygn, vilket sammanlagt motsvarar Mount Everests 8848 meter över havet. Just nu pågår även förberedelserna inför nästa stora svenska projekt, då Emma beger sig till Lappland och nationalparken Sarek för att klättra Sveriges samtliga toppar över 2000 meter och göra ett par större traverser. För att sedan stilla behovet av alpin klättring planerar hon även att ta sig an Ostkammen på Kebnekaise och Silhuettleden på Toulpagorni i samma veva. Äventyrsplaner som minsann inte skäms för sig bara för att de ligger inom Sveriges gränser!

Det är kanske lite galet att gå uppför en och samma backe 111 gånger, men också en tankeutmaning av det slag vi alla kommer behöva träna oss på när pandemin så småningom avtagit

Men så fort gränserna inom Europa öppnas upp igen hoppas Emma ändå kunna genomföra det som skulle varit sommarens utmaning – att tillsammans med klätterpartnern Emma Håkansdotter traversera Tatrabergen på gränsen mellan Polen och Slovakien. Det rör sig om en sträcka på 10 mil och 22 000 höjdmeter med klättring upp till grad V, som Emma och Emma planerat att göra ”osupportat” under 10-12 dagar som första dokumenterat kvinnliga team någonsin. Så trots att covid-19 har ställt till mycket för Emma, har hon än en gång varit ett föredöme i att vända knepiga situationer till något positivt och att trolla fram kittlande utmaningar i det vi trodde var vår gamla vanliga hemmiljö. Det är kanske lite galet att gå uppför en och samma backe 111 gånger, men också en tankeutmaning av det slag vi alla kommer behöva träna oss på när pandemin så småningom avtagit. Vilket äventyr i din närhet har du missat att upptäcka eller uppfinna? Helt plötsligt är det vi tog för normalt kanske i själva verket de nya vita fläckarna på kartan som bara väntar på att utforskas av en helt normal person i jakt på lite crazy. 

Text: Amanda Alvmo

FAKTA

Emma Svensson är fotografen och äventyraren som delar sin tid mellan lägenheten i Stockholm och en campervan som allt som oftast står parkerad nära ett berg i Alperna. Hon är 37 år gammal och driver idag produktionsbolaget Studio Emma Svensson samt är med i ledningen för bild- och nyhetsbyrån Rockfoto som hon grundade 2003, förutom att ägna sig åt sina många alpina projekt. 

Webbsida: www.rockfotoemma.se/
Instagram: @emmasvenssonphoto

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s