Johan Jonsson – skieur, entreprenör, provokatör

Han sticker ut i skidvärlden, Johan Jonsson, med sina kluriga skidfilmer där hans knarriga dalmålsengelska är voiceover över den ena spektakulära skitsnöfilmen efter den andra. Den senaste med en annan twist, den om hans lillpojk och om hur det är att gränsla stup och samtidigt vara pappa. Men vem är han, där bakom de sociala medierna? 

Han är inte enbart lätt att intervjua, Johan Jonsson. Han får en fråga, börjar svara vagt och styr sedan ut i något han egentligen tycker är mer intressant att prata om. Idag handlar det om folk inom actionsport som exponerar hud för att fiska följare och om jämlikhet och orättvisor. Men vi sladdar till lite, innan farten blivit alldeles för hög.

Han har inte alltid varit upprörd över sakernas tillstånd i en ytlig actionsportbransch. Han växte upp i Malung, började med portar och spandexåkning, med tränarpappan Kjell, mamma Kari och sin syster Anna i en ganska vanlig familjekonstellation. Någon gång efter gymnasiet kom han på att han och en vän skulle dra iväg på en säsong.

-Jag åkte skidor och drack lite för mycket. Men så en kväll ringde jag hem till Bea och grinade och det slutade med att jag åkte hem. Sen dess har vi varit ihop. 

Det var när han var 23. Han beskriver det som en vändning där han, i relation till sin flickvän Beatrice, lyckades räta upp den lätt alkoholkantrade skutan. Någonstans där började han även att läsa och tänka ett varv till. Den jovialiske och aldrig tröttnande tyckaren Jonsbert var född. Varm och arg, samtidigt. Varmsur. 

-Alltså den här stämningen, den hårda men hjärtliga, den finns ju inom alla branscher. Jag har också varit en höhö-kille, men jag har läst en massa och har pratat med olika sorters människor. Och tycker man att något är åt helvete då får man försöka att vara vokal och säga att det är åt helvete också! 

Det han bland annat menar är åt skogen i actionsportbranschen är relationen actionsportare – hud – marknadskrafter. Det är en het potatis i en samtid där unga, och kanske framför allt kvinnor, enligt normen uppmanas att vara (och även är) ett objekt men samtidigt ska vara den som förväntas kämpa för jämlikhet. Det sista ställer sig Johan helhjärtat bakom, men inte sättet det manifesteras på i sociala medier.

-Helst av allt vill jag leva i en värld där den som är bra på att åka och på att marknadsföra sig utan att blanda in så mycket mer än sporten de håller på med, är den som får kontrakt och blir sponsrad. Men om marknaden idag får välja mellan någon som är snygg och någon som inte är det, får den som är snygg kontraktet, det gäller väl både killar och tjejer… 

Problemet uppstår, menar Johan, när folk som sponsras lägger mer energi på selfies och hud än på att visa sig själv in action. Idealet, menar Johan, skulle vara om flödet var könlöst. Att duktiga åkare visade att de var duktiga åkare, oavsett könstillhörighet, men så ser actionsportflödet inte riktigt ut.

Fan, folk stressar ju livet ur barn med de här jävla bilderna på perfekta utseenden när vi egentligen borde inspirera dem med sporten vi utövar!

-Egentligen får man göra hur man vill, såklart, men man ska veta vilket patriarkalt och kapitalistiskt klimat man stödjer. Ta en influencer-skidåkare som väljer att posta en stor andel hud/pose/porträtt på sina sociala medier, och kanske tjänar mer på det än på att posta bara skidåkning. Ska hen inte få göra det då? Jo, men man ska vara på det klara med vilket system man vill ha. Vad vill man att en up-and-coming och osäker 14-årig tjej ska se när hon tänker ”Den här människan är hen som det går bra för nu, hur ser feeden ut? Vad ska jag göra för att bli som den personen?” Fan, folk stressar ju livet ur barn med de här jävla bilderna på perfekta utseenden när vi egentligen borde inspirera dem med sporten vi utövar! Att 20 andra influencers av samma kaliber postar svar i stil med ”Oh, wish I was there!” ”You’re rad!”, ”You’re pretty, miss you!” betyder inte att det är bra för den stora massan. Den stora massan, som vi borde vilja inspirera, de ser en snygg människa som väljer att fokusera lika mycket på sitt utseende som sin sport. Jag tycker det suger.

Ansvaret för hur flödet ser ut ligger både på branschen och individen menar Johan. Men att branschen skiter i vilket och vill ha likes för inlägg där deras märke är taggat ingår i den kapitalistiska idén. Så då står individen där, med ett ganska stort eget ansvar och bör vara medveten om vilka signaler man väljer att skicka till tjejer som är ”up-and-coming’”.

Här svävar han iväg och resonerar kring sitt eget ansvar som miljömedveten. Medger att det är svårt att vara perfekt, men man kan göra det man kan. Han har dragit ner på flygandet, äger bil, kan stå för sina sponsorer, kan inte sluta konsumera men kan välja kvalitet och har ett jobb som uppmanar folk till att köpa grejer. Han försöker göra sina filmer runt samma plats, Engelberg, som är familjens andra plats på jorden – trots att det som genererar likes är att kunna pricka av många olika orter i sin film. 

Han driver vidare in i sitt ansvar som feminist. Hur ambitionen med nät-tidningen Alpinkultur där han var chefredaktör för några år sedan var att ha tjejer & killar 50/50 på bilderna, men hur svårt det var eftersom kvaliteten på åkbilderna på tjejer sjönk efter något nummer, helt enkelt på grund av tillgången på bra åkbilder. Om hur det är enklare för Oskar Enander att dra ut med Johan än att arbeta upp en lika bra arbetsrelation till en oerfaren åkare. Dessutom blir timpenningen bättre eftersom han behöver bränna av färre bilder på Johan för att få en banger, än vad som krävs om man jobbar med en ny kontakt. 

Det kan irritera mig något jävulskt när folk gör ett par/några säsonger, åker bra skidor, och sen tycker att de blir ”bortvalda” på något sätt bara för att de inte får pengar eller får vara med på de shoots de vill. Fixa din egen shoot för fan.

-Det är klart att Oskar har ett ansvar, och även jag, eftersom vi ofta roddar shoots/resor ihop, och då även frågar vilka mer som vill vara med. Men utbudet på tjejer som levererar på samma nivå som de bästa killarna är… man kan liksom inte säga att det är stort. Man skulle ljuga om man sa det. 

-Oskar är en av världens bästa fotografer och har blivit för att han har jobbat sjukt hårt under lång tid. Vi kom till Engelberg 2002 båda två, och vi har följts åt sedan dess. Rivit hus i Oslo, rensat fisk i Ålesund och plockat glas på Spindle för att kunna gå ut och fota och åka skidor varje dag. Mycket såg kass ut från början, men vi jobbade på. Till slut blev jag bättre på att vara framför kameran och Oskar bättre på att ta bilder. Men vi har ju jobbat arslet av oss i snart 20 år för att bli det. Jag tror det tog åtta i Engelberg år innan jag fick en krona för att åka skidor. Det kan irritera mig något jävulskt när folk gör ett par/några säsonger, åker bra skidor, och sen tycker att de blir ”bortvalda” på något sätt bara för att de inte får pengar eller får vara med på de shoots de vill. Fixa din egen shoot för fan. 

På ett personligt plan har dock Johan själv fått utökat personligt ansvar. För lite drygt ett år sedan fick han och Beatrice en son, en pojk, som förhoppningsvis ska växa upp och bli en medveten medmänniska och man. Hur tacklar han det ansvaret? 

-Jag är väldigt trygg i min och Beas människosyn och vad vi kommer att förmedla till honom. Det är klart att det går att halka in i äcklig självgodhet och oroa sig för hur andra barn egentligen påverkar honom, men förhoppningsvis lyssnar han på vad vi säger, på att det inte är någon skillnad på killar och tjejer, att alla är lika. 

Johans och Beas pojke får inga rosa kläder bara för att. Men heller inga blå. Den rosa cykelhjälmen sitter dock som en smäck, eftersom det var den som fanns när det skulle införskaffas en hjälm. ”En del saker är viktigare än andra, man orkar inte vara motvalls jämt” resonerar Johan. Men utöver den, lite mer tekniska biten av att vara förälder, vilka värden som kotten ska få med sig, så är blev det i stort sett precis som han förväntat sig, att bli pappa. 

-Det har varit exakt som jag trodde – det absolut jobbigaste man kan tänka sig, och det underbaraste. Jobbigaste för att han inte sover och äter när man vill, som barn gör. Underbaraste för att man är nykär varje dag …

Men jobbwise då? Han, som åker fort, brant, djupt på hårt eller mjukt underlag. Som rör sig i terräng där det händer saker, även om man tänker säkert. Hans senaste film, Always come home”, tar upp ämnet ”kom hem hel” som i att det numera finns ytterligare en dimension att ta hänsyn till när det är risker inblandade i skidåkningen. I filmen har Johans son, ovetande och lite i skymundan, huvudrollen.

-Ja vad ska man göra när man blivit gammal och inte riktigt pallar hoppa stora klippor med platta landningar varje dag, vad ska man kapitalisera på då? Jag vill inte förändra mig, inte sluta leva, jag vill fortfarande åka skidor och älskar åkningen och tänker att det måste gå att kombinera två världar. Jag vill väl dela med mig om tankar kring det i filmen..

I filmen resonerar han kring risktagande, hur det är nu, när de är fler i familjen. 

-Jag ville inte bli skadad förut heller, men om jag då var på något ställe där jag inte ville vara och tänkte att jag inte ville dö så tänker jag numera på honom också. Men beslutet blir nog likadant. 

Men har du förändrats alls?

-Alltså jag har blivit fruktansvärt känslig! Jag börjar gråta ofta! Det är på den nivån att jag gråter om han gör något fint, har lärt sig något nytt ord … Jag har alltid haft nära till gråten men det här har helt tagit av. 

Det något hattiga livet som skidproffs har även det tagit en vändning. Där Johan och Bea tidigare haft ett distansförhållande vintertid är det inte lika enkelt att bara dra i väg. Förra vintern bodde de i Engelberg i några månader och planen är att göra lika i vinter. Tanken med att ha basen i Östersund var att kunna göra mer på hemmaplan, att göra dagsturer. Grejen är att försöka se lösningar i stället för problem, trots att det är mindre roligt att vara borta, numera.

Men inte kan man väl rimligtvis åka fort, hårt och brant tills man blir gammal och krumryggad? När knäna sätter stopp så menar de väl vad de säger? Vad ska han göra då? 

-Jag tycker ju att det är kul att filma och fota och tänker att jag ska fortsätta med det jag gör men utan att själv vara framför kameran. Jag jobbar just nu som en slags byrå och producerar film text och bild i och från berg. Det är lätt att hitta folk att jobba med som fått ta emot ett guldägg, men desto svårare att hitta folk som vet hur man går på tur åtta timmar och åka en brant couloir med en 20 kilos ryggsäck och fortfarande vara på glatt humör. Men då råkar jag känna såna.

Sen tar det av igen.

-Du, kvotering, det är inte en lätt fråga …

Det står inte still särskilt länge.

Text: Elisabeth Aagård
Foto: Lina Johansson samt Frank Shine / Blizzard Skis

FAKTA

Namn: Johan Jonsson
Ålder: 40
Familj: Flickvännen Bea och son
Bor: Östersund och Engelberg
Gör: Professionell skidåkare, journalist och filmmakare med svår slagsida mot kaffe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s