Att ta klivet in i – och ut ur – ett äventyr

Luften stod still och septembersolen lyste varm och stark i mina ögon. Nedanför mig bredde de gyllengula fjällbjörkarna ut sig och bakom mig låg Torneträsk blå och klar. Några låga moln dröjde sig kvar över sjön sen den kalla höstmorgonen. Jag tog upp min kompass för sista gången och höll den plant, lyfte blicken och tittade upp, bortom dit den vita delen av nålen pekade – rakt söderut. Därifrån hade jag kommit. Det kändes ofattbart, ogreppbart, ofantligt.


Jag hade passerat hundratals fjäll, myrar, forsar, och skogar. 1111 km av bra led, mindre bra led, icke-existerande led, och ett antal långa dagar på grusväg och landsväg. Hade jag gått alla de där kilometrarna? Jag kom ihåg var endaste dag, så klart, som ett eget äventyr i sig.
Varje dag hade känts så lång, så rimligtvis hade jag gått långt. Men ändå – det var så oändligt svårt att föreställa sig att jag hade gått genom nästan halva Sverige under tiden som sommaren hade gått mot höst.
Jag stod vid stenröset på toppen av Njulla, 1164 möh, vid Abisko. 63 dagar tidigare hade jag tagit de första stegen ut på leden från Grövelsjöns fjällstation i Dalarna. Ut på Gröna Bandet, en vandring genom hela svenska fjällen, från Grövelsjön till Treriksröset. Jag slängde en blick bakom axeln mot norr. Ditåt låg den sista etappen på sju dagsmarscher fram till Treriksröset. Som jag inte skulle gå. Inte nu, inte i år.

Jag hade bestämt mig för att avsluta äventyret här i Abisko. Känslan hade kommit krypande under de senaste veckorna – jag började bli klar här ute. Det var en känsla av att vara nöjd, att det var tillräckligt för den här gången. Och när jag lyssnade på den känslan hände det något inom mig. Det var som att mitt hjärta växte en storlek. Som att jag för första gången på
riktigt blev stolt över alla mil och alla strapatser jag tagit mig igenom.

Idén till äventyret hade kommit för nästan ett år sedan. Det var vinter; jag hade precis sagt upp mig från mitt på pappret fantastiska jobb, därför att det i verkligenheten konsumerade min själ och all min ork. Jag gick omkring med en stark längtan till bergen och till norra Sverige, när jag helt slumpmässigt fick höra talas om Gröna Bandet. Och jag kände hur idén greppade tag om mitt inre; såklart att det var det jag skulle göra. För att få vara där ute, länge. Att få känna väder och vind i ansiktet. Att få se fjället förvandlas från grönt till gult.

Senare under vandringen förstod jag min längtan bättre. Att det också handlade om enkelhet, att få fokusera på något så pass okomplext som att ta sig från en punkt till en annan, dag efter dag. Att det handlade om att få plats: för själen, för stora känslor, plats att tänka fritt. Men just där och då reflekterade jag inte så mycket – jag bara visste att jag absolut skulle göra detta.

Planeringen började. Jag spred ut kartor på golvet i min lägenhet och planerade färdvägar. Läste bloggar och pratade med tidigare års “Gröna Bandare”. Jag googlade på möjligheten att ta sig kollektivt till och från små orter i Jämtland och Lappland så att mina vänner skulle kunna gå med mig bitar av vägen, till den grad att Facebook började rekommendera event som “Bingokväll i Gäddede” och “Utomhusyoga i Klimpfjäll”. Jag packade hundratals påsar med portioner av gröt, linsgrytor och pasta med olika Varma Koppen-baserade såser och packade alla påsar i kartonger som skulle skickas upp till platser längs vägen. Dagen innan mitt tåg till Grövelsjön skulle gå stod jag och de tio lådorna på en godsterminal i ett industriområde utanför Stockholm. Sen bar det iväg. För lådorna och för mig själv.

Följde gjorde 63 både underbara och utmanande dagar. Dagar när jag rodde över turkosa sjöar, fick se fullmånen gå upp över Rapadeltat och borstade tänderna under norrsken.

Dagar när jag brottades med mig själv, blev orimligt arg på åskan som envist tycktes förfölja mig och sjöng mig igenom vad som kändes som oändliga myrar bland Sveriges björntätaste skogar. Och dagar när jag gång på gång insåg att det som gjorde allra störst intryck var mötena med andra människor. En välbehövlig kram i ett vindskydd, att få sova i någons vedeldade sjöbastu, eller att bli inbjuden i värmen på kaffe och ostmacka efter en dagsmarsch på asfalt i hällregn. Att delad glädje faktiskt är dubbel glädje.

Till sist kom dagen när jag gav mig ut mot Treriksröset från Abisko Fjällstation, med min ryggsäck fullpackad, för att ”det var ju så nära”. Jag hade blivit stark i rygg och ben under sommaren och mina steg var lätta på stigen. Mina fötter trampade på, men mitt hjärta var kvar i Abisko. Efter halva dagsetappen kom jag till en skylt mitt på stigen: “Vändplats”. Jag stannade. Att vända om och gå tillbaka i sina egna fotspår känns sällan bra, men här var det som att universum gett mig en sista chans. Vändplatser är väl ändå till för att vända på. Eller? Så jag vände.

Och nu stod jag här – i höstsolen på toppen av ett berg – och var klar. Vad är det att vara klar? Jag vet egentligen inte helt, men samma röst i hjärtat som sagt åt mig att ta mig ut på det här äventyret viskade att jag nu kanske var nöjd för den här gången. Jag visste att den sista veckan på Nordkalottleden skulle bli en utmaning både fysiskt och psykiskt med långa dagsträckor och få människor. Jag visste också att jag skulle klara av det. Att pusha mig själv och göra klart – och ofta lite till – har jag gjort många gånger förr. Men jag har lovat mig själv är att försöka lyssna till den där lilla rösten, att våga lita på mig själv. Det var inte lätt. Bara för att jag kände att jag var klar betydde det inte att jag inte fylldes av sorg och tomhet över att min vandring var över.

Jag hade separationsångest så det tjöt om det. Från renarna, från fjällbjörkarna, från mitt tält, från mitt lilla älskade gasolkök som kokat så många liter gröt åt mig. Tårarna kom där uppe på Njulla och slutade nog inte rinna förrän jag hade gråtit ut varenda liten droppe av vatten jag hade druckit ur jokkarna längs vägen.

I äventyren är det så tydligt när vi vågar. Vi bokstavligen kastar oss ut från klippor. Vi tar klivet ut i vildmarken med allt vi behöver i en ryggsäck på ryggen. Vi är bland berg och djur och väder som inte bryr sig ett skvatt om huruvida vi är kalla, blöta, eller rädda. Men känslan av att hoppa ut i det okända kan vara ännu mer hisnande när det sker inombords, när det inte syns på utsidan eller i en prestation som vi kan mäta eller föreviga i fina bilder.

Det vildaste äventyret handlade i slutändan om att våga lita på mig själv. Jag litade på mina fötter och mina ben och min envishet. Men kunde jag lita på mitt hjärta? Jag vågade mig ut, fastän många i min närhet frågade ”Varför?” och jag inte hade ett mycket bättre svar än ”Därför.” Och jag vågade till slut vända om och ta steget ur äventyret, när många igen frågade ”Varför? Du är så nära!” Och jag tänkte ”Därför. Jag är redan där.”

Text: Johanna Barr
Foto: Gustav Nilsson


FAKTA

Johanna Barr lämnade sitt jobb och gav sig ut för att under 63 dagar genomföra fjällturen Gröna Bandet, som går längs Sveriges fjällkedja mellan Grövelsjön och Treriksröset och enligt traditionen ska genomföras för egen kraft och utan längre uppehåll. Gröna Bandet är dels ett individuellt kraftprov, dels ett initiativ till att få människor att uppleva Sveriges fantastiska fjäll under en längre tid samt att uppmuntra sunt säkerhetstänk och uppmärksamma allemansrätten. Läs mer på www.vitagronabandet.se där man också kan följa de fjällfarare som är ute just nu!

Instagram: @johannabarr1


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s