Bergen kallar

Det är med tunga ögonlock jag tittar ut genom rutan. Bristen på sömn gör sig påmind, som en varm filt över pannan. Jag blundar och nickar till för en sekund, innan jag väcks av en bekant röst, min egen.
– Borde jag verkligen sticka iväg igen? Ja. Nej. Kanske. Visst kommer jag att missa grejer…

Ambivalensen är ett faktum. Den där inre dialogen vi alla brottas med ökar i styrka i takt med att piloten varvar upp motorerna och taxar ut på startbanan.
”Men mina intentioner med den här resan är goda”, fortsätter jag att resonera. Dessutom är experterna eniga, att ge varandra distans i relationen och utrymme att följa sina passioner och intressen är nyttigt. Det hjälper till att odla vår identitet och självuppfattning. Tungviktarna Jung och Maslow var överens i tron om att självförverkligandet leder till att vi utvecklar vår vishet, medkänsla och förmåga att ge och ta emot äkta kärlek. Viktiga grejer som lätt kan gå förlorade i många relationer. Inte minst när vardagen kantas av våtservetter, sömnbrist och blöjbyten.

Föräldraskapet bokstavligen suger energin ur en samtidigt som det driver på och motiverar oss att bli bättre versioner av oss själva.

Dualismen som präglar livet som småbarnsförälder är fascinerande. Å ena sidan vill man spendera all sin vakna tid med sitt barn. Finnas där, skoja, trösta och visa honom världen. Å andra sidan jagar man egentid, planerar nästa projekt, nästa resa, nästa nånting där man en kort tid kan fokusera på sig själv. Föräldraskapet bokstavligen suger energin ur en samtidigt som det driver på och motiverar oss att bli bättre versioner av oss själva. Jag nickar till igen.

Kathmandus magi
13 timmar senare är vi framme. Inflygningen till Nepal är vacker. Bilden av Ganesh majestätiska bergsrygg som kontrasterar mot gröna dalgångar och slingrande odlingsterrasser är häpnadsväckande.
Det har hunnit bli skymning när jag trött men samtidigt förväntansfull kommer ut genom ankomsthallen. En hord av ”touts” kommer springande mot mig, uppspärrade ögon, ivriga, frågvisa. Var ska jag bo? Har jag bokat taxi? Behöver jag en trekkingguide eller kanske en sovsäck?
En kvart senare sitter jag i taxin och möter Kathmandu för första gången. Staden bokstavligen vibrerar och för varje rörelse, ett moln av damm. Doften av rökelse blandas med dofterna av bensin och curry från gatuköken. En flock duvor flaxar till och rör sig distinkt mot den glödande kvällshimlen. Mc-förare trängs med bilister, cyklister, rickshawförare, bussar och allt utgör en del av det romantiska kaos som är typiskt för Asien och så enkelt att förälska sig i.

DSC_4945 (1)

Förstklassig bussresa
Bussresan mellan Kathmandu och Pokhara är omtalad. Det finns spaltmeter med kommentarer om hur hisnande, obekväm och olidlig resan är. Trots att sträckan inte är längre än 20 mil tar den mellan 7-9 timmar.
Mina förväntningar var minst sagt låga när jag klev på. Helt i onödan visar det sig. Mitt säte påminner om det du finner i en förstaklasskabin och vi har en värdinna som serverar vegetariska burgare och dryck. Mehmet från Turkiet berättar om sina stopp i Iran och Oman innan vi glider in på en passion vi båda delar, fotografi. Samtidigt breder den Nepalesiska landsbygden ut sig genom rutan och jag kommer på mig själv med ett stort leende.
Livet alltså.

DSC_7359

Otålig väntan
Väl framme i Pokhara stannar resan upp. Den senaste tiden har det snöat kraftigt uppe i bergen och alla basläger och många av de klassiska vandringslederna har stängt. Snödjupet gör det nästintill oframkomligt, men det är den förhöjda risken för laviner som är den officiella anledningen till varför rutterna tillfälligt stängs ner. Tålmodigt väntar jag på ny information men när dagarna snabbt passerar förbi så bestämmer jag mig för den relativt nya leden Mardi Himal. Att den är mindre etablerad och således bjuder på färre besökare är ett stort plus.
Blomstrande rhododendronträd, möjligheten att komma nära Himalayas snöklädda toppar och Home stays i vackra stenbyar är andra attribut som lockar. Google kallar leden för en gömd pärla, det känns bra.

Taxibilens tuta ekar över gästhusets trädgård. Jag tittar upp och ser Khamal, min guide, sittandes i taxin med ett stort leende. Det är dags för avfärd, bergen kallar. Bilen bokstavligen studsar fram medan vi passerar tibetanska flyktingläger, leende skolbarn och bördiga fält innan vi når vår destination.
3 timmar senare sitter vi ner och njuter av het potatiscurry och chapati. Solen tittar fram genom molntäcket och för med sig en känsla av värme och förväntan.

Äntligen vandring
En dags vandring senare stapplar vi trötta in i Forrest Camp. Det har redan börjat skymma och en grupp fransmän trängs på utsiktsplatsen i jakten på den bästa solnedgångsbilden, uppspelta över att vara ute i naturen, över känslan av att vara ute på äventyr.
Jag lämnar min middagsbeställning till kocken och tar med ett leende av vandringskängorna. Tehuset som vi bor på är spartanskt men vackert. Jag har lyxen att få ett enkelrum. En timme senare sitter vi mätta och belåtna framför kaminen, utbyter historier och sippar på ingefärate. Jag vaknar till av ett smattrande ljud. Någonting studsar fram över stengolvet. ”Måste vara möss” tänker jag för mig själv och somnar om tacksam för att inte behöva förklara ljuden för min fru.

Vandringen fortsätter och sakta men säkert skiftar landskapet karaktär. Den värmande vårsolen har försvunnit bakom molnen och den tidigare så gröna och täta skogen blir allt kalare. Med ett allt ödsligare landskap kommer en ny känslovärld. Det är fascinerande hur den yttre miljön påverkar vår sinnesstämning. Mitt ego har fått pyspunka och för varje ny höjdmeter vi stiger så blir jag mer ödmjuk. Hur kan man ta sig själv eller sin existens på så stort allvar när man är omringad av bergstoppar som sträcker sig 8 000 meter över havet och är mer än 50 miljoner år gamla?

När dimman klarnar
I takt med att miljöerna blir allt mer ödsliga och vardagsdistraktionerna färre känns min hjärna mindre rörig och jag får enklare att sortera mina tankar och känslor. Det introspektiva arbetet som är så viktigt, för oss alla, tycks frodas i den här miljön. Att vandring har meditativa kvalitéer råder det inga tvivel om och precis när dimman tilltar och det är svårt att se mer än fem meter, uppenbarar sig en annan insikt; Livet är alldeles för kort för att inte följa sina drömmar. Hur kan det någonsin vara en dålig idé att göra det du älskar, det du har en passion för? I kölvattnet av att sluta ett tryggt, hyfsat creddigt, välbetalt jobb, för att vara sann mot sig själv så kommer självtvivel. Det är naturligt, men att hitta tekniker och rutiner som gör att man kan se tankar och känslor för vad de är utan att ryckas med eller låta dem färga dig, är ovärderligt.

DSC_6841 (2)

Ett budskap som resonerar med mig är det, att om du verkligen hänger dig till din passion, satsar allt du har och lite till och tar klivet ut i det okända så kommer Universum, Kosmos, Gud, Tandfen, Din Mamma eller den du tror skapade allting, att le tillbaka. Det kommer att gå bra.
Ett vackert klingande läte skär igenom dimtäcket och väcker mig från mina reflektioner.
Ljudet kommer allt närmare och vi kliver av stigen för att släppa fram en karavan av åsnor, bärandes på tomma gasoltuber från något av lägren ovanför. Min guide berättar om den gången i Bhutan när en karavan av åsnor prejade ner hans klienter från bergsstigen. Lyckligtvis gick det bra den gången.

Runt omkring mig har jag en brokig skara människor med olika bakgrund, utbildning, jobb och social status som av olika anledningar har kommit hit, till jordens tak.

Full vinter på världens tak
Den leriga stigen är sedan länge utbytt mot snö. Färgglada buddhistiska bönflaggor fladdrar i vinden, upphängda i vad som tycks vara det sista trädet. Framför oss väntar bergen.
Ett tiotal timmar senare sitter vi samlade framför kaminen. Vinden och snön viner runt tehusets knutar, dimman håller bergen i ett tajt grepp. Och jag kan inte låta bli att noterna en känsla av melankoli som vilar över oss. Jag undrar var den kommer ifrån. Runt omkring mig har jag en brokig skara människor med olika bakgrund, utbildning, jobb och social status som av olika anledningar har kommit hit, till jordens tak.
Efter ett varmt mål mat ersätts melankolin av förväntan och det hörs uppspelta röster om att vädret blir bättre. Den tidigare så tjocka dimridån öppnar upp sig på glänt för några ögonblick och ett sus går genom rummet när vi för första gången skymtar Annapurnamassivet.

Under månljuset
Jag koncentrerar mig på andningen samtidigt som jag vrider och vänder på mig på den tunna madrassen. Den höga höjden gör att man nästa kippar efter luft. Huvudvärken är påtaglig. När alarmet ringer 04.00 så kan jag inte avgöra om jag fått någon sömn överhuvudtaget, trots att jag gick och lade mig klockan 19.00.
I sällskap av fullmånen börjar vi stigningen mot High View Point. Dimman och snöovädret tillhör gårdagen. Framför oss tornar de majestätiska bergen upp sig. På topparna kan man se snön dansa. Tystnaden är talande. Natten håller fortfarande sitt grepp om den stjärnklara himlen. Det är vackert bortom ord.

DSC_6942 (1)

“There is a natural mystic blowing through the air”. Refrängen i Bobbans klassiker kommer till minne.
Det tidigare snöfallet gör att det är svårt att se leden och vi går fel flera gånger. Utöver min guide har vi också med oss en chilenare och två släpande holländare. Vi är de första på ett par dagar som beger oss upp mot High View Point. Den branta stigningen, isen, snön och den smala leden gör att alla sinnen är skärpta.
Nedanför oss ser det ut som om bergen badar i molnen och solens första strålar sätter sin prägel på landskapet. Min guide signalerar att han har halkat och gjort illa foten varpå jag nu leder den lilla expeditionen. Stigningen är tuff men när jag tagit de sista stapplande stegen så spricker det upp ett fett leende på mina läppar.

DSC_6976 (1)

Ett par djupa andetag, in och ut genom näsan, närvaro och medvetenhet. Jag panorerar runt 360 grader och försöker ta in allting. Det är svårt att beskriva men hela mitt väsen fylls av tacksamhet – tacksamhet över att få vara vid liv, tacksam för att bergen ger mig just den här upplevelsen. 
Solen klättrar målmedvetet upp över horisonten och vi påbörjar vandringen ner. Snö och is smälter snabbt och vägen ner känns mer förrädisk. Att vandra i Himalaya är relativt ofarligt men varje år inträffar olyckor. www.missingtrekker.com är en sajt som listar människor som inte kommit hem. Många har underskattat bergens nyckfullhet, vandrat utan guide, tappat fotfästet och rasat mot sitt öde.

Mitt ego har fått pyspunka och för varje ny höjdmeter vi stiger så blir jag mer ödmjuk.

Verkligheten knackar på
Utmattad och hungrig, men också fylld av framåtanda och självaktning staplar jag in i tehuset. ”Vilken fantastisk morgon!” tänker jag för mig själv och hinner få i mig ett par skedar stekt ris innan jag ser hur en porter kommer springande in på gårdsplanen. Han gestikulerar och skriker med en uppgiven blick. Det är någon som har råkat illa ut.
Några ögonblick senare ekar rotorbladen från en helikopter mellan plåttaken allteftersom den börjar stigningen längs med berget. Ett femtontal Sherpas ger sig springande iväg uppför leden. Tre timmar senare har man hittat kroppen. Det känns overkligt. Vi hälsade ju på varandra så sent som i morse. Tragedin blir en påminnelse om hur skört livet kan vara. För mig i alla fall, en uppmaning att leva nu och inte skjuta upp saker.

Vandringen nerför berget för med sig många tankar och reflektioner. Det känns bra att komma ner i dalen. Tillbaka till livet och närmare civilisationen. Värmen som tränger igenom alla funktionsmaterial tycks nå hela vägen in till mitt hjärta. En sista lunch tillsammans med de människor som jag delat så många vackra upplevelser med. Jag kan inte sluta att fascineras över hur enkelt och öppenhjärtigt vi alla tycks kunna dela med oss av erfarenheter, känslor, osäkerheter och ambitioner. Kanske är det bergens gåva till oss?
När vi når trädgränsen dansar hagelkornen över fallna löv och ringlande rötter. Himlen har öppnat sig och det öser ner. Jag ställer ner min ryggsäck, blundar och tar in allting. Tar in nuet. Det är så häftigt att vara vid liv. Tacksamheten igen. Ett stort leende spricker upp över hela mitt ansikte.
Väl tillbaka i civilisationen vibrerar det på nattduksbordet. Facetime-ikonen gör mig upprymd. Där är de, min fru och son, det finaste jag har! Himalaya i all ära men det här är någonting annat.

Text & foto: Martin Kiessling
Martin Kiessling

FAKTA

Martin är en nörd. I allra högsta grad när det kommer till fotografi. Plåtar gör han han helst analogt och med ett öga för detaljer och fingertoppskänsla, porträtterar han människor och fångar vyer med en närvaro utöver det vanliga. Hans bilder har blivit publicerade i en rad olika medier och han delar sin tid mellan kommersiella uppdrag för kunder som Björn Borg och Tele2 samt egna projekt. Se mer av Martins arbete på @martin.kiessling och www.martinkiessling.com

Webbsida: www.martinkiessling.com
Instagram: @martin.kiessling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s