Att gå närmare sig själv

När Viktor Jinnevång vaknade i sin tömda, blodfläckade lägenhet, rippad på sin klocka och sina halskedjor – de attribut som liksom var han – var det inte utan lättnad. Länkarna hade bokstavligt tyngt honom och dessutom vaknade han med en visshet: Det måste finnas något mer i livet, än det här.

Livet är både skört och segt. Vissa själar får inte leva klart, medan andra jobbar stenhårt i riktning slutet, men överlever trots dåliga odds. Viktor Jinnevång har hunnit med några liv under sitt enda, förhållandevis korta. Han växte upp med två föräldrar som båda hade drogproblem. Pappan gick bort i en överdos när Viktor bara var åtta år. Vid det laget hade pappan besöksförbud, men hans närvaro ersattes av andra män som även de hade problem med droger och var våldsamma.

– Jag hade nog hanterat att få stryk lättare än otryggheten som jag levde i. Att jag aldrig visste vad som skulle hända från en minut till en annan. Jag vet inte hur många gånger jag har flytt och flyttat. Från folk, känslor mellan olika kvinnojourer …

Viktor och hans tre syskon förstod tidigt vad allt berodde på: Det var grejerna som de vuxna tog som låg bakom det som var jobbigt i livet.
– När jag var 10 längtade jag efter att få komma bort från droger. Men sedan vet jag inte vad som hände, för när jag var 11, 12 år lade jag ner hela min själ i att själv hitta och ta droger. Plötsligt kände sig Viktor levande, han som varit känslomässigt avstängd i många år. Han kunde känna igen. När han rökte hasch, drack, testade olika piller och läkemedel, vill säga.
Där, på mellanstadiet, anade många att något var fel, även om Viktor redan då var mån om ytan. Mån om att hålla distans till vad som egentligen försiggick i hans liv. Men något sipprade ändå ut.

I sexan träffade han Mikael Hallmans, en ung kille som jobbade som musiklärare och resurs på skolan.
– Han var rätt stökig, minns Mikael. Man kände att något var lite galet, han hängde extra länge på fritids och ville inte gå hem, men Viktor var otroligt svår att nå. Det är himla svårt med barn, det går inte att pusha dem att berätta, det måste komma från dem själva.
Läraren och pojken fick trots det en kontakt som betydde något, men mer om det lite senare.
Högstadiet passerade i samma tjorviga anda, men sedan inträffade något av Viktors guldålder – de två första åren på gymnasiet. Viktor, som i alla år hade varit föremål för utredningar inom förskolan, socialen, skolan och andra instanser kände att vuxenvärlden hela tiden letat fel på honom. Så han bestämde sig. Han skulle bli rätt.

Så han blev en exemplarisk ungdom och mönsterelev. En med höga betyg som engagerade sig i skolföreningar och i att hjälpa andra. Han var bland annat engagerad i organisationen Here4you som var etablerad på skolan och som arbetade mot droger, mobbing och utsatthet. En till synes prickfri kille, som vänt sin trassliga barndom till social succé.
– Jag var ordförande i olika elevföreningar och satt på möten med rektorer på min vänstra sida och politiker på min högra. Jag var väldigt medveten om att så länge jag sköter mig kan ingen komma åt mig. Jag hade blivit pappa vid den här tiden också, betyget i bakfickan var som en sköld, berättar Viktor.

När Here4you erbjöd Viktor att göra ett rutinmässigt drogtest, som han själv varit med att be om från andra elever på skolan, var det ingen som trodde sina ögon när stickan visade att Viktor i stort sett var impregnerad av droger. Så han fick göra ett till, som visade samma sak och ett tredje. Inte heller den stickan var det fel på.
– Jag var så inne på att det inte skulle synas! Men det slutade med att jag inte kunde vara kvar i Here4you, och att jag var tvungen att ta tag i missbruket.
Det som många förklarat som en ambitiös tonårskille som kanske var lite trött ibland, var alltså i själva verket en fullfjädrad narkoman som gjorde fantastiska skolresultat trots att han var hög som ett höghus. På Subutex, ett läkemedel som började användas på 1990-talet som substitut vid avvänjning av bland andra heroinister. Rätt starka grejer alltså.

Viktor lyckades hålla skutan hyfsat i styr den hösten ut men beskriver 2010, studentåret, som ett år han inte minns. Året när allt gick åt skogen. Året när han släppte taget helt.
– Jag axlade rollen som pundare över en dag. Jag hade många vänner som var pundare men hade alltid sett mig själv som lite bättre.
Nu rasade allt. Viktor, numera pundaren, åkte in och ut på sjukhus, tog överdoser, hade en syster som vid upprepade tillfällen fick ringa ambulans eftersom Viktor slutade andas … Men pundaren sögs upp och hamnade på behandlingshem i Norrköping. Isolerad från omvärlden fick han gå igenom en styv behandling för att komma på fötter igen. Det gick bra. Han
skaffade både jobb och lägenhet. Och det gick inte alls. Han skrevs ut från behandlingen eftersom han inte kunde hålla sig ren. Då föll han igen, handlöst, rakt ut i 2012, där den absoluta botten, som han slog i, även skulle visa sig vara vändpunkten.
– Det slutade i en mindre katastrof då jag vaknade 5 augusti i min lägenhet, trött på livet.

Lägenheten vad tömd på saker, det var blod på golvet och dessutom hade
någon tagit alla mina halskedjor och min klocka som jag alltid hade på mig.

Viktor berättade att han redan innan han slog upp ögonen, på ett märkligt vis kände sig lättad. Som att kedjorna och länkarna hade tyngt honom rent bokstavligt. Som han säger ”tunga kedjor på en tung själ”. När han låg där tänkte han på den korta tid när han varit drogfri, att då hände aldrig såna här saker. Och att det rimligtvis borde finnas annat i livet än att fortsätta såhär.

Jag tror att många kommer till en punkt där man frågar sig ”är det här allt?” Det kan handla om dålig självkänsla eller en dålig relation till mat. En punkt när man känner ”Fuck it!”

För Viktors del blev det 12-stegsprogram och olika självhjälpsgrupper. Han tänkte ”jag ger det ett år, livet”. Svenssonlivet. Och det var mödosamt. Han blev drogfri, sov alldeles för lite, hade ångest. Jobbade 7-16 som rörmokare. Bodde i lägenhet. Skötte sig. Men ville ha mer.
– Jag var helt chockad av vad tråkigt det var. Var det här livet? Då var det ju roligare att knarka! Det var ju inte dåligt hela året, visst fanns det ljusglimtar, men jag trivdes inte med det inrutade, att vara låst och fast.
En av ljusglimtarna, en tjej Viktor dejtade, visade sig lite indirekt bära på nyckeln till hela lösningen. Hennes mamma satt en morgon med en bok hon skrivit om att pilgrimsvandra.
Viktor beskriver det som att hennes ögon lyste när hon berättade om vandringen. Och om hur han tänkte att, det där, det kanske kan vara något.

Helt oerfaren gick han till Naturkompaniet och skaffade grejer för den 80 mil långa Camino de Compostela i Frankrike och Spanien och drog iväg. En vecka in hade han en dröm, en där han kidnappades, placerades i en baklucka, kördes till en skyskrapa, misshandlades och sattes bakbunden i en stol med ett val. Att ge sig tusan på att det var en dröm, slita sig loss,
kasta sig ut genom fönstret och flyga i väg, eller tveka, sitta kvar och förmodligen dö. Han kastade sig ut – och flög.

– Och sedan dess har jag levt! Allt i livet är upp till mig. Vandringen öppnade upp mitt inre och jag insåg att jag kan jobba 7-16 i perioder men fortfarande vara fri på insidan. Det går inte att skylla på sin historia, man kan antingen fortsätta eller välja att göra något vettigt av livet.
Dörrarna slogs upp där och då till ett nytt sätt att se på livet, och Viktor åkte hem till Norrköping, ickereligiöst nyfrälst, som han kallar det. Och han såg folk på jobbet, missnöjdheten, hörde klagomålen, tänkte att de borde fatta att de kan ändra på saker, ta initiativ till att göra något annat. Han själv var i en period där han kände sociala koder komma tillbaka, så smått började kunna leva som människa igen.

Där någonstans började idén på vandringen från Norrköping till Spanien ta form. Vandringen hade blivit Viktors ventil. Längs vägen hade han upptäckt två saker, nämligen att han för första gången såg in i ögonen på folk som gjorde vad de drömt om, ögon som levde i ett sant jag, som han beskriver det som. Den andra saken var en smula simplare, om än inte så lite
storslagen upptäckt.

Det handlar om att gå! Våra liv idag handlar så mycket om effektivisering, vi åker tåg, bil, buss och cyklar men att gå är kroppens naturliga tillstånd! Det var en ögonöppnare. Många pratar om att leva i nuet, men så få lever där.

Ungefär samtidigt väcktes tanken på att få ge något tillbaka till föreningen Here4you, som Viktor kände hade haft en stor del i början av vändningen. Och det var även ungefär här, som han och Mikael Hallmans, musikläraren ni minns, fick kontakt igen.
– Viktor var taggad i något inlägg på Facebook och då såg jag att han höll på med crossfit och jobbade som rörmokare, jag som trodde att han kanske hade dött, så illa var det! Och när jag såg att han skulle gå till Spanien så kontaktade jag honom och frågade vem som skulle göra dokumentären om hans liv och vandring.

Du? Svarade Viktor och så blev det. Viktor filmade sig själv med mobilen, han som ”inte filmat en frame i hela sitt liv”, enligt Mikael. Det blev massor av material, alltså mängder, närmare 300 timmar att sätta tänderna i. Dessutom mötte Mikael visst motstånd i Viktor själv, som förändrades mot slutet av den fem månader långa promenaden.

– Alltså vem som helst blir väl lite tokig av att gå så länge. Han blev mer och mer introvert och ville egentligen inte komma fram, så jag fick åka ner och hjälpa honom fram, berättar Mikael.
– På ett sätt ville jag bara skita i allt och stanna i Spanien, jobba som volontär på vandrarhemmet jag bodde på när jag kom fram, vara yogalärare. Men så fick jag frågan om var jag trodde att jag behövdes mest, där eller hemma i Sverige, säger Viktor.

Att behövas. Det återkommer han ofta till. Att behövas och att hjälpa andra. Att finnas för andra och att se människor, alltså på riktigt se.
– Jag älskar att hjälpa men har nog en sundare relation till det idag än förr. Och det här med att se folk, det är nästan en bortglömd grej i dag. Jag brukar försöka att verkligen se andra människor i ögonen, oavsett vilka det är. I Sverige har vi svårt att se varandra.

Filmen tog till slut två år att göra klar och blev enligt Viktor bättre än han någonsin hade hoppats på. Budskapet, att det går att ändra på sitt liv, att allt är möjligt, var från början tänkt som en film för ungdomar som hamnat snett, men blev en film för alla som behöver förändra något. Om att våga prata. Och om att våga be om hjälp.
– Det handlar ju inte om varför vi gör som vi gör utan om hur vi ska göra för att bryta mönstret. Inte om att vara världens bästa, inte om att vara perfekta. Vi är perfekta som vi är. Sedan kanske vi gör saker som inte är så smarta drag, men vi är som vi ska vara. Perfektion är ett begrepp utifrån …

Text: Elisabet Aagård
Foto: Stefan Nagott


FAKTA

Viktor Jinnevång är idag 29 år gammal, bosatt i Norrköping och som förutom att vandra och föreläsa även är sysselsatt som rörmokare.

Mikael Hallmans, 38 år gammal och Viktors gamla musiklärare, är filmaren som fick uppdraget att vara ansvarig för dokumentationen och sammanställningen av Viktors vandring.

Dokumentärfilmen ”Every Step Counts” om Viktors vandring mellan Norrköping och Spanien visades första gången förra sommaren och har sedan dess fått stor uppmärksamhet för sitt budskap och syfte. Idag finns den timmeslånga filmen att se gratis på www.everystepcounts.se där man även kan läsa mer om hela filmens uppkomst.

Webbsida: www.everystepcounts.se
Instagram: @everystepcounts.se


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s